PERSONLIGHET OCH FOLKSTATSTANKE

 

När den nationalsocialistiska folkstaten ser sin huvuduppgift i frambringandet och bevarandet av statens bärare, är det inte till fyllest, att endast utveckla de rasbiologiska faktorerna, sedan fostra dem och slutligen skola dem för det praktiska livet. Det är även nödvändigt, att staten bringar sin egen organisation i samklang med denna uppgift.

Det vore ett vanvett att vilja skatta människornas värde efter rassamhörighet och sålunda förklara krig mot den marxistiska ståndpunkten; människa som människa, om man ej samtidigt vore fast besluten att draga ut de yttersta konsekvenserna av en sådan ståndpunkt. Men den yttersta konsekvensen av läran om blodets betydelse, alltså i allmänhet om rasen som grundval, är överflyttandet av detta värderingssätt även på den enskilda individen. På samma sätt som man måste värdera folken olika efter den ras de tillhöra, måste man göra det även med de enskilda människorna inom en folkgemenskap. Konstaterandet att ett folk inte har samma värde som ett annat, överflyttas då på de enskilda individerna inom en folkgemenskap i den meningen, att det ena huvudet ej kan vara det andra likt, emedan även här blodets beståndsdelar, visserligen i stora drag, äro desamma men i de små enskildheterna ändock underkastade tusentals fina differentieringar.

Den första konsekvensen av detta förhållande blir samtidigt vill jag säga ganska enkel, nämligen ett försök att inom folkgemenskapen på ett avgörande sätt utveckla de element, som

85

anses särskilt värdefulla i rashänseende och draga särskild försorg om deras fortplantning.

Denna uppgift är enkel därför att den kan planläggas och lösas nästan mekaniskt. Svårare är det att i helheten upptäcka de intellektuellt och ideellt värdefullaste huvudena och säkra dem det inflytande, som inte blott i och för sig tillkommer dessa överlägsna förmågor, utan framför allt är nationen till gagn. Denna sållning efter förmåga och duglighet kan ej göras mekanisk, den är ett arbete, som den dagliga kampen för tillvaron oavbrutet utför.

En världsåskådning, som strävar efter att med förkastande av den demokratiska masstanken, ge denna jord åt det bästa folket, således den högststående människan, måste i konsekvens därmed följa samma aristokratiska princip även inom detta folk och till försäkra de bästa huvudena ledningen och det största inflytandet inom folket i fråga. Då bygger den icke mera på majoritets- utan på personlighetstanken.

Den som nu tror, att en nationalsocialistisk folkstat bör skilja sig från andra stater på ett rent mekaniskt sätt genom en bättre organisation av det ekonomiska livet, således genom en bättre utjämning av rikedom och fattigdom eller genom större medbestämmanderätt för de breda lagren i den ekonomiska processen eller genom rättvisare avlöning, med borttagandet av stora lönedifferenser, han har stannat vid de yttersta utanverken och har ingen aning om, vad vi böra beteckna som världsåskådning. Allt det, som just relaterats, äger ej den ringaste säkerhet för varaktigt bestånd och motsvarar ännu mycket mindre några anspråk på storhet. Ett folk, som fastnade i dessa verkligt ytliga reformer, skulle ej få någon som helst garanti för sin seger i folkens allmänna tävlan. En rörelse, som ser sin mission endast i ett sådant allmänt utjämnande och för all del riktig utveckling, den kommer sannerligen icke att åstadkomma någon väldig eller verklig, i betydelsen djup reform av den bestående ordningen. Detta emedan dess verk-

86

samhet till slut ändock inskränker sig till utanverken utan att ge folket denna inre styrka, 'som, jag vågar nästan säga det, med fullständig säkerhet skulle hjälpa det att övervinna de svagheter, som vi i dag lida av.

För att lättare förstå detta är det kanske lämpligt att kasta ännu en blick på de verkliga källorna och orsakerna till den mänskliga kulturutvecklingen.

Det första steg, som till det yttre skilde människan från djuret, var det, som ledde in på uppfinningarnas väg. Uppfinningen vilar ursprungligen på förmågan att finna på knep och finter, vilka underlätta kampen för livet med andra varelser och som mången gång bidrar till att den får ett gynnsamt förlopp. Dessa högst primitiva uppfinningar låta ännu inte personligheten framträda tillräckligt klart, emedan de naturligtvis först som massföreteelse bli skönjbara för den senare eller rättare sagt den nutida mänskliga iakttagaren. Vissa sluga och listiga åtgärder, som människan t. ex. kan iakttaga hos djuren, lägger hon märke till endast helt summariskt, och hon är ej längre i stånd att fastställa eller utforska deras ursprung utan slingrar sig ifrån det hela genom att beteckna sådana handlingar som instinktiva.

Detta senare ord säger i vårt fall ingenting alls. Ty den som tror på en högre utveckling för jordevarelserna, han måste tillstå, att varje yttring av deras livslängtan och livskamp en gång måste haft en början: att ett subjekt måste ha åstadkommit denna början, och att ett sådant tillvägagångssätt allt oftare måste ha upprepats och vunnit allt större utbredning, ända tills det gick in i undermedvetandet hos alla dem, som tillhörde en viss art, för att sedan framträda som instinkt.

Lättare skall man förstå och tro detta beträffande människan själv. Hennes första kloka åtgärder i kampen mot andra djur ha säkert från början varit enstaka särskilt begåvade individers handlingar. Personligheten var en gång även i detta fall upphovet till föresatser och handlingar, vilka sedan som fullkomligt självklara övertogos av hela mänskligheten.

87

På samma sätt förhåller det sig med vilket militärt axiom som helst, vilket åtminstone för mitt vidkommande framstår som grundvalen för varje strategi, att det en gång hade ett bestämt huvud att tacka för sin tillkomst och endast under loppet av många, måhända tusentals år vunnit allmängiltighet som helt enkelt självklart.

Denna första uppfinning kompletterar människan med en andra; hon lär sig att ställa övriga ting och även levande varelser i sin egen tjänst i kampen för livsuppehället. Nu tar människans egentliga uppfinnarverksamhet vid, den som vi fortfarande se inför våra ögon. Dessa materiella uppfinningar, som gå tillbaka till stenens användning som vapen, leda till tämjandet av djur, ge människorna elden som konstgjord produkt o. s. v. ända till våra dagars mångfaldiga och förvånansvärda uppfinningar låta oss se individen såsom bäraren av denna skaparförmåga bättre, ju närmare de enskilda uppfinningarna ligga vår egen tid eller ju mera betydande och genomgripande de ära. I varje fall veta vi alltså, att det, vi se runtomkring oss av materiella uppfinningar, alltsammans är resultatet av den enskilda personlighetens skapande kraft och förmåga. Och alla dessa uppfinningar bidraga ytterst till att mer och mer höja människan över djurvärldens nivå, ja, att definitivt avlägsna henne därifrån. På så sätt tjäna de i djupaste mening det högre människoblivande, som alltjämt skrider mot sin fullbordan. Men även det enklaste knep, som lindrade kampen för tillvaron åt den i urskogen jagande människan, bidrar åter i form av de sinnrikaste vetenskapliga upptäckter att för den nu levande mänskligheten underlätta kampen för tillvaron och smida vapen för framtidens strider. Allt mänskligt tänkande och alla uppfinningar tjäna i sina yttersta konsekvenser närmast människornas livskamp på denna planet, även om den s. k. reella nyttan av en uppfinning eller upptäckt eller av en djup vetenskaplig inblick i tingens yttersta väsen för tillfället icke kommer till synes. Då allt medverkar att mer och mer höja människan från de omgivande varelserna, stärker

88

och befäster detta hennes ställning, så att hon i varje avseende utvecklas till denna jords dominerande varelse.

Alla uppfinningar äro alltså resultatet av många individers skaparkraft och dessa, med eller utan egen vilja, större eller mindre välgörare för alla människor. Deras verksamhet ger miljoner, ja, miljarder av levande väsen i framtiden vapen i hand att underlätta genomförandet av sin kamp för tillvaron.

Om vi som upphovet till våra dagars materiella kultur se enskilda personligheter, vilka sedan komplettera varandra och bygga vidare på varandras verk, så kunna vi göra detsamma beträffande utnyttjandet och genomförandet av uppfinnarnas upptäckter. Ty även alla produktionsprocesser kunna åter till sitt ursprung jämställas med uppfinningar och äro därmed beroende av personligheten. Det rent teoretiska tankearbetet, som ej kan värderas till sina enskildheter, men trots detta är förutsättningen för alla vidare materiella uppfinningar, är också allenast den enskilda individens verk. Det är inte massan, sam gör uppfinningar, det är inte majoriteten, som organiserar och tänker, utan ständigt endast den enskilda människan, personligheten.

Det mänskliga samhället är riktigt organiserat, endast när det i möjligaste mån underlättar arbetet för dessa skapande förmågor och utnyttjar detta arbete till gagn för hela samhället. Det värdefullaste i uppfinningen, den må tillhöra det materiella eller tankens värld, är i alla fall uppfinnaren som personlighet. Att sätta honom på en plats, där han tjänar det hela, däri ligger den förnämsta uppgiften för en organiserad folkgemenskap. Organisationen som sådan bör till och med vara endast en konsekvens av denna grundsats. Då först frigöres den också från mekaniseringens förbannelse och blir själv något levande. Den måste i sig själv vara ett förkroppsligande av strävan att ställd begåvningarna över massan och därmed underordna denna under begåvningarna. Organisationen får alltså enligt dessa principer ingalunda

89

förhindra begåvningarnas urskiljande ur massan, den måste tvärtom genom sin väsensart i allra högsta grad underlätta och möjliggöra ett sådant. Den bör då utgå från den grundsatsen, att massan aldrig inneburit någon välsignelse för mänskligheten utan att denna kom från dess skapande begåvningar, vilka därför i själva verket böra betecknas som mänsklighetens välgörare. Att ge dem ett avgörande inflytande och underlätta deras verksamhet ligger i samhällets eget intresse. Säkerligen tillfredsställes ej detta intresse genom ett herravälde utövat av den massa, som varken har tankar eller kvalifikationer och i varje fall inte är särdeles benådad. Det befordras förvisso endast genom deras ledning, som naturen givit de särskilda gåvorna för ett sådant värv.

Urskiljandet av dessa begåvningar ombesörjer som redan påpekats framför allt den hårda kampen för tillvaron själv. Mycket krossas och går under och visar sig därmed icke lämpat att nå fram. Endast få bli till sist de utvalda. På tankens marker, på det konstnärliga skapandets och till och med på det ekonomiska livets, försiggår denna urvalsprocess den dag i dag är, även om den särskilt under senare tid blivit utsatt för en hård belastning. Statens förvaltning, liksom även den makt, som förkroppsligas i nationens organiserade försvarsstyrka, behärskas likaledes av denna princip. Här dominerar ännu överallt personlighetens ide, dess auktoritet nedåt och ansvarigheten geni emot den överordnade uppåt. Endast det politiska livet har nu för tiden fullständigt avlägsnat sig från denna naturliga princip. Medan hela den mänskliga kulturen endast är resultatet av personlighetens skaparkraft, så är principen om majoritetens värde den utslagsgivande, när det gäller folkgemenskapens hela ledning, särskilt dess högre. Därifrån begynner. den förgifta hela tillvaron, vilket i verkligheten betyder dess upplösning. Även judendomens destruktiva verksamhet inom andra folkkroppar kan i själva verket tillskrivas endast dess urgamla strävan att undergräva personlighetens betydelse hos de folk, vilkas gästfrihet den åtnjuter, och sätta

90

massan i dess ställe. Judens destruktiva principer skjuta då undan den ariska mänsklighetens organisatoriska. Han blir därigenom ett "dekompositoriskt ferment" inom folk och raser och i djupare mening en upplösare av den mänskliga kulturen.

Marxismen innebär en renodling av judens strävan att ps det mänskliga livets alla områden koppla av personlighetens dominerande betydelse och ersätta den med massan. Politisk motsvarighet är det parlamentariska styrelsesättet, vars olyckliga verkningar vi se ända från kommunens groddcell upp till hela rikets högsta ledning. I näringslivet motsvaras den av en fackföreningsrörelse, som ingalunda tjänar arbetstagarens verkliga intressen utan uteslutande den internationella världsjudens förstörelseavsikter. I samma mån, som näringslivet undandras personlighetsprincipens verkningar och i stället utlämnas åt massans allenainflytande och inverkan, kommer det med nödvändighet att förlora just den effektivitet, som är till allas gagn och lycka samt förfalla till en allmän och säker tillbakagång. Alla driftsrådsorganisationer, vilka i stället för att tillvarata de anställdas intressen försöka få inflytande på själva produktionen, tjäna som upplösande krafter. De skada samhället , och därmed även den enskilda. Ty i längden tillfredsställer man inte medlemmarna i en folkkropp uteslutande med blott teoretiska fraser utan i mycket högre grad med de förnödenheter för det dagliga livet, som komma på den enskildas lott, och den slutligen framväxande övertygelsen, att en folkgemenskap i alla sina yttringar skyddar den enskildas frihet.

Det spelar heller ingen som helst roll, om marxismen på grund av sin massteori möjligen kan synas lämpad att övertaga och föra vidare det nutida näringslivet. Kritiken av riktigheten eller oriktigheten i dess princip avfärdas ej med ett påpekande av principens lämplighet att för framtiden förvalta det bestående, utan endast genom att bevisa, att den själv kan åstadkomma en sådan kultur. Marxismen kunde tusen gånger om övertaga det nuvarande näringslivet och under sin regim; låta det arbeta vidare, en eventuell framgång för denna verk-

91

samhet skulle i alla fall inte bevisa något mot det faktum, att den ej skulle vara i stånd att efter sina principer själv skapa det, som den nu övertager i fullbordat skick.

Att det förhåller sig så, för det har marxismen givit praktiska bevis. Det är inte bara så, att den aldrig själv kunnat skapa och grundlägga en kultur eller ens ett näringsliv. Den var ju faktiskt inte ens i stånd att föra det bestående framåt efter sina idéer utan tvingades att redan efter kort tid slå in på eftergifternas väg geni emot personlighetsprincipens tankegångar, liksom den ej heller i sin egen organisation kan undvara dessa grundsatser.

Men just detta skall principiellt skilja den folkliga världsåskådningen från den marxistiska, att den icke blott erkänner rasens betydelse utan på samma gång även personlighetens och därmed gör dessa till stöttepelare för hela sin byggnad. Det är de bärande grundsatserna i dess världsuppfattning.

Om särskilt den nationalsocialistiska rörelsen ej skulle förstå den fundamentala betydelsen av detta principiella erkännande utan i stället bara reparera den nuvarande statens, utanverk eller rentav anse masståndpunkten som sin egen, skulle den i själva verket endast utgöra ett konkurrensparti till marxismen. Rätten att kalla sig en världsåskådning skulle den då inte äga. Om rörelsens sociala program endast bestode i att förtrycka personligheten och i dess ställe sätta massan, då vore nationalsocialismen själv redan anfrätt av marxismens gift på samma sätt som vår borgerliga värld.

Folkstaten skall sörja för sina medborgares välfärd, i det den åt var och en över lag erkänner betydelsen av personlighetens värde, och på alla områden inför högsta grad av produktivitet, som även garanterar största möjliga andel för den enskilda.

Folkstaten måste därför fullständigt befria hela organisationen och särskilt den högsta, alltså den politiska ledningen från denna parlamentariska majoritets- och massprincip och i dess ställe utan undantag säkerställa personlighetens rätt.

92

Därav draga vi följande slutsatser:

Den bästa statsförfattningen och statsformen är den, som ger de naturligaste garantierna för att folkgemenskapens bästa huvuden få ledande betydelse och inflytande.

Men på samma sätt som man i det ekonomiska livet inte kan urskilja de dugliga människorna utan dessa själva få kämpa sig igenom, och liksom på detta område den oavbrutna skolningen, från den minsta rörelse till det största företag, ger sig själv och endast livet företager de nödvändiga prövningarna, så kunna naturligtvis inte heller de politiska begåvningarna helt plötsligt "upptäckas". Utomordentliga genier tillåta ingen hänsyn till den normala mänskligheten.

Staten måste förankra personlighetsprincipen i sin organisation med början hos den minsta cellen i kommunen och vidare ända upp till hela rikets högsta ledning.

Det finns inga majoritetsavgöranden utan endast ansvariga personer, och ordet "råd" återföras till sin ursprungliga betydelse. Varje man har visserligen rådgivare vid sin sida, men beslut fattar endast en man.

Den princip, som på sin tid gjorde den preussiska hären till det tyska folkets underbaraste instrument, skall i överflyttad bemärkelse en gång bli principen för uppbyggandet av hela vår statsuppfattning: ledarens auktoritet nedåt och ansvarighet uppåt.

Men. även då skall man ej kunna undvara de korporationer, som vi i dag kalla parlament. Deras ställning kommer då att bli verkligt rådgivande, ansvaret kan och får endast den bära, vilken ensam har auktoriteten och rätten att befalla.

Parlamenten äro i och för sig nödvändiga, emedan framför allt inom deras ram begåvningarna ha möjlighet att långsamt tränga sig fram, begåvningar som man sedan kan anförtro särskilda, ansvarsfyllda uppgifter.

Man får då följande bild:

Folkstaten har, med början i kommunen och vidare uppåt ända till statens ledning, ingen representation, som beslutar

93

något genom majoritet, utan endast representationer, vilka stå vid respektive valda ledares sida och av honom uppdelas för olika arbeten att i mån av behov själva övertaga obetingat ansvar för vissa områden efter samma linjer som utstakats för ledaren eller ordföranden.

Folkstaten tål principiellt inte att man i viktiga affärer av speciell, till exempel ekonomisk art, frågar sådana människor om råd och utlåtanden, vilka till följd av sin uppfostran och verksamhet ej kunna ha några insikter i frågan. Den indelar därför redan från början sin representation i en yrkeskammare och en politisk.

För att garantera ett tjänligt samarbete mellan de båda står alltid över dessa en särskilt utvald senat.

Någon omröstning förekommer aldrig vare sig i kammare eller senat. De äro arbetsinrättningar och inga omröstningsmaskiner. Den enskilda medlemmen har rådgivande röst men aldrig beslutande. Denna tillkommer uteslutande den för varje fall ansvarige ordföranden.

Denna grundsats att oryggligt sammanbinda absolut ansvarighet med absolut auktoritet kommer småningom att utkristallisera en ledarelit på ett sätt, som skulle vara fullständigt otänkbart nu, under den ansvarslösa parlamentarismens tidsålder.

På den vägen bringas nationens statsförfattning i överensstämmelse med den lag, som den redan har att tacka för sin storhet på det kulturella och ekonomiska området.

*

Vad nu beträffar möjligheten att genomföra dessa idéer, så ber jag eder inte glömma, att den parlamentariska principen med demokratiska majoritetsavgöranden ingalunda har behärskat mänskligheten sedan urminnes tider utan tvärtom återfinnes under helt korta historiska perioder, vilka alltid hava varit förfallets tider för folk och stater.

Man får förvisso ej hänge sig åt den tron, att man kan

94

genomföra en sådan förändring genom rent teoretiska åtgärder uppifrån och nedåt, då den logiskt icke får stanna ens vid statens författning utan måste genomtränga hela den övriga lagstiftningen och till och med hela det borgerliga livet. En sådan omvälvning kan och skall åstadkommas endast genom en rörelse, vilken själv redan är uppbyggd enligt denna tanke och således redan bär den kommande staten inom sig.

Därför måste den nationalsocialistiska rörelsen redan nu leva sig in i denna tankegång och bringa den till praktiskt uttryck inom sin egen organisation, så att den en gång inte endast skall vara i stånd att för staten uppvisa dessa riktlinjer utan direkt ställa till statens förfogande sin egen stats färdiga organism.